Förlovningen
Jag hade förberett mig, mentalt, på att detta skulle bli en minnesvärd kväll. Ringarna var köpta, de vinröda rosorna stod vackert på bordet och det enda jag behövde göra var att städa undan det sista och göra mig fin.
Istället slutar det med att han ringer på dörren när jag står i duschen, jag hinner inte laga färdigt maten, han vägrar ta ett glas vin, vi bråkar, han känner för att gå hem till sig och till slut slänger jag fram asken med ringarna i sängen - när vi sitter där och blir sams igen. Eftersom vi då druckit lite jordgubbsvin och jag var så fruktansvärt nervös så minns jag inte vad jag sa. Jag tror att jag sa något i stil med:
Jag vet inte hur vi ska göra med vårt boende, om vi någonsin ska flytta ihop, hur det blir om jag blir gravid, eller hur framtiden ser ut. Det enda jag vet är att jag vill bli din fru och leva med dig trots att vi inte har en aning om hur vi ska lösa saker och ting. Vill du gifta dig med mig?
Ja det ville han. Så på själva skottdagen trädde vi ringarna på varandras ringfingrar och bestämde att vi skulle gifta oss.
Fiiint!
