Vinterbröllop 2012

Det tog mig några dagar att smälta att jag förlovat mig. Jag tror att jag kom till insikt först en vecka efteråt, när jag redan tagit emot alla gratulationer och berättat om hur det gått till. Först när allt lugnat ner sig så förstod jag själv. Det var nästan som om jag berättade om någon annan och kände inte ens efter, för jag kände ingenting speciellt. Jag fick kramar av många och undrade varför de var så glada. Men när jag och min Simon låg och myste a la 2012, i sängen med varsitt spel på smartphonen,  så sköljdes jag över av insikten om att jag bar på en ring på min vänstra hand och att vi avgett ett löfte till varandra. Det lyckoruset har jag inte känt på länge.

Vi märker dock att vi börjat gräla. Och då handlar det om banala saker, såsom gästlistan, vem ska komma, är det ok att bjuda någon man strulat med tidigare etc. Jag tror att dessa 10 månader som är kvar kommer att bli kantade med vår maktkamp - för man kan inte kompromissa i all oändlighet och båda är ruggigt stolta, dominanta och bestämda. Jisses...